Inte okej
Nej nej nej.
Att vakna och vara tvungen att göra sig redo för skolan.
Ett sista seminarium som måste genomföras och idag är sista chansen.
Och så mår man skit.
Hela kroppen är ur fas,
knän och axlar ömmar.
Halsen kliar och bihålor dunkar.
Och ute är det 25 grader.
Jag avskyr att jag känner så - men idag är det bara jobbigt. Jag har kallsvettats hela natten och vill ha behagliga temperaturer.
Jag, som i vanliga fall vill flytta till världens varmaste land.
Jag, som hatar kyla.
Men nu måste jag upp och hoppa,
torka gruset ur ögonen och äta ibuprofen.
Tänkta bort smärtor och kli i halsen.
Göra mitt bästa på terminens sista seminarium.
Svetten lackar
Är hos Emma.
Dricker kaffe och äter körsbär i solen.
Städar och homestylar lägenhet,
nu är det en mäklare som fotograferar den.
Någon som har ett ställe till Emma att flytta in i?
Till mig också?
Eller köpt till oss?
Annars är jag mest svettig.
Svettas ur febern är det enda man kan göra!
Så nu ska jag svettas vidare.
Dricka mer vatten denna gången dock.
Smile, and watch the icecicles melt away
Ligger i sängen och läser.
Bokhyllan dignar av nya böcker som jag hämtat ut från posten idag.
Tjugo minuter tog det för mig och Emma att gå den lilla promenaden till ryffs, uthämtningsstället, när det brukar ta ca fem.
Men det har varit stekande varmt idag och jag har inte fått i mig mycket mer än den där riskakan halv tre inatt.
I vilket fall som helst har jag massor av böcker nu.
Fina, olästa, skönlitterära böcker!
Eftersom sommaren kommer bli lite jobb och mycket ledig, lite pengar och mycket sol, så passar det så himla bra med nya böcker. Nya böcker och min kolsyremaskin är allt jag behöver när det är sommar och jag är ledig.
Annars så sitter febern fortfarande i.
Halsen skaver och jag kallsvettas.
Varför blir det alltid så?
Att när jag var ledig förra veckan var jag hur frisk som helst, men denna veckan som är fylld av skola så får jag nåt jävla virus.
Det är ju inte rättvist.
Hur som helst ska jag släcka och sova nu.
Har läst sex kapitel i Murakami's fågeln som vrider upp världen.
Den sitter redan i min ryggrad.
Den är otäckt läskig, på det sätt som jag älskar med Murakami.
Jag är för trött för att läsa mer nu, men jag längtar till imorgon.
Om detta inlägg verkar konstigt är det bara feberyra och trötthet.
sjukling
Maginfluensa och feber.
Yay.
tell your mama
Precis uppstigen ur ett varmt och skummigt bad.
Det är sånt man behöver en grå lördag ibland.
Dessutom har jag målat naglarna orangea och kokat egen räkfond, knåpat ihop en rolig sjungsånglista och printat ner lite noter.
Räkfonden gjorde jag eftersom jag ska bjuda Emma på fisksoppa ikväll,
och jag vill inte använda en massa buljongtärningar.
Jag inbillar mig att jag får huvudvärk av halvfabrikat,
och dessutom var det galet enkelt att slänga ihop själv.
I min är det räkskal från ett halvt kilo räkor,
en stor gul lök,
en halv purjolök,
tomatpuré,
en massa vitlök,
selleri,
färk persilja,
chili och kryddor.
Egentligen ska man ju ha palsternacka och fänkål och en massa grönsaker. Jag tycker dock inte om dem så jag tog helt enkelt bort dem och det blev hur gott som helst ändå.
När jag kommer till Emma ska det i lite grädde och så fisken såklart.
Räkfond in the making.
Räkskal och allt det andra har jag ju såklart silat bort nu.
Content
Jag känner mig hel.
Komplett på ett sätt jag aldrig förr gjort.
Jag vet inte om det beror på skolan, våren, att Emma är hemma eller allt på samma gång.
Men jag känner mig så himla... Nöjd.
Jag sitter i soffan med mat på värmning i köket, fönstret är öppet och jag dricker saft.
Ikväll stannar jag hemma, i blommiga pyjamasbyxor och tovigt hår. Det dracks vin och öl och drinkar igår och det dansades med fina rockabillypojkar. Natten fylldes av yviga kjolar, tårar och skratt, löften om att aldrig, aldrig ta någonting för givet, bluegrass och jordgubbar.
Så ikväll är jag trött och stannar hemma.
Och jag är nöjd.
Dancing nancies
Mitt yrväder är hemma!
Kyla och skratt, hagel och vänner
Hemma efter ett par timmar i folkets park.
Det var dags för retro-loppis, rockabilly-musik och bilutställning.
Så himla roligt!
Dock ligger jag nu och skakar i soffan.
Det har varit regn, hagel och storm.
Inget bra loppisväder alls!
Och kyla, för mycket kaffe samt för lite mat gör mig skakig.
Så nu ska jag göra lite gröt,
sen vila ögonen en stund.
Ta ett långt bad och så hem till Emma ikväll. <3
Frustration
Att vakna nu, genomsvett och lite ledsen. Intala sig själv att jo, det var bara en dröm. Upp och vandra en stund och sen helt jävla omöjligt att somna om. Stress och oro över att inte kunna sova. Ett sug i magen, en anings huvudvärk. Mår lite illa och andas snabbt, ett litet tryck över bröstet. Testar olika övningar för att slappna av, andas i fyrkant, räkna får. Ingenting som fungerar. Känner obalans och ännu mer oro och undrar vafan det är för fel på mig.
De senaste nätterna har varit såhär. Jag vaknar flera gånger med det där trycket över bröstet. Trots att jag vet att det blir såhär ibland, att det går i vågor för mig och snart är allt som vanlig igen, så är det jävligt jobbigt. Både fysiskt och psykiskt. Att känna sig upprörd och ledsen på grund av drömmar. En irrationell oro eftersom det är just det - drömmar. Men det blir så verkligt. Och ibland är det svårt att skilja på dröm och verklighet.
you must remember this, a kiss is just a kiss
Åh, denna vecka.
Jag vill säga att det är skönt att vara ledig,
men jag vet ju inte vad jag ska göra annars om dagarna än att vara i skolan.
Känner mig helt vilsen!
Och jag är sämst på att självmant ta upp boken och sätta mig och läsa.
Idag har jag knappt gjort nånting.
Varit och hälsat på boendet där jag ska jobba i sommar.
Köpt strumpbyxor och en hellång klänning.
Gått en runda trots min jäkla tå.
Pratat med Adam på Skype i över en timme.
Bestämt vilken av kattorna som jag ska ta hem när hen är gammal nog.
Nu är jag trött och vill helst lägga mig i sängen och läsa men det går ju inte.
Klockan är strax över sju.
Nej, jag lägger upp en bild på min bästa Evelina istället.
Min kollega och partner-in-crime.
Evelina, Mumma och jag.
And oh, little ants are marching, red and black antennas waving
Men Gud.
Har spenderat hela dagen i koma.
Vaknade rusen gånger inatt för att tån gjorde så fruktansvärt ont.
Jävla satans fan vad ont en sån liten kroppsdel kan göra.
Vågade tillslut öppna förbandet och hade förväntat mig blod och död och äckel. Att tån var tvungen att tas bort.
Men den såg helt normal ut,
såret var igentäppt under stripsen och den var inte röd.
Svullen, såklart, men inte jättetrasig.
Visade sig att jag haft en allergisk reaktion mot klistret på plåstret.
#%¥$@€ vad ont det gjorde.
Men var tvungen att tvätta bort allt och samtidigt som jag försiktigt drog bort det där jävla klistret från tån höll jag både på att kräkas och svimma.
Förlåt för allt äckel,
tån mår mycket bättre nu och jag var tvungen att få ur mig allt.
Nu ska jag gå och lägga mig och läsa - en skönlitterär bok!
Det ni!
It's a good day to die
Tröttsöndag.
Soffsöndag.
Igår tog jag mig haltandes till Evelina för lite lördagsfest.
Det blev nachos och cosmopolitans,
youtube och sjuksköterskesnack.
Jag var hemma vid tolv redan,
vissa lördagar slutar så helt enkelt.
Och idag har jag gått en liten promenad mest för att det vore en hädelse att inte vara utomhus när det är sol och vår.
Annars har jag mest legat på soffan med tv:n på.
Söndagar är bäst - repriser på alla serier man missat under veckan.
Ärligt talat så ska jag gå och lägga mig snart.
Känner mig som den segaste sengångaren.
Sömn i ögonen och trötta muskler.
Lilltån dunkar och jag slog upp ena ringfingret när jag kom hem inatt.
Haha.
En god natts sömn ska nog ge mig energi och lust till att ta mig genom även nästa vecka.
Och nästa vecka är en bra vecka!
Inte många föreläsningar, det ska bli sol, och det allra bästa; Emma kommer hem!
Vad jag har saknat henne!
bella och size me
Alltså.
Blondinbella har ju kastat kläderna i sin tidning.
Hon är inte skinny precis, hon är väl normal.
Hon är kvinnlig, vackert kvinnlig.
Men.
Så lägger hon ut siffror och mått och det visar sig att vi delar samma siffror och mått.
Vi har samma storlek, Bella och jag.
Ändå känner jag mig så himla, himla tjock.
Det är väl inte Bella?
Kanske beror det på att jag har varit ordentligt skinny.
Kanske beror det på att jag var van vid att räkna kcal, hetsträna i hemlighet, ljuga om middagen, gömma mat, kräka galla. Det är galet många kilo sen min värld var så svart och ensam. Och det tänket och de känslorna sitter väl fortfarande till viss del i.
Jag har en syn på min kropp som inte är så smart.
Eftersom jag alltid varit skinny, på grund av ätstörningar, så trodde jag att även när jag blev "frisk" i huvudet så hade min kropp återhämtat sig till sin "naturliga" storlek. Mitt naturliga BMI.
Att jag var skinny även när jag var frisk.
Kanske har jag inte fått mitt naturliga BMI förrän nu.
Visst hatar jag det ibland.
Jag avskyr att jag har tiotals jeans i garderoben som jag inte får plats i.
Till och med mamma och pappa håller med om att jag borde gå ner lite i vikt.
Å andra sidan mår jag inte så dåligt att det är det enda jag tänker på.
Jag menar; jag vet hur man går ner i vikt.
Jag vet hur man ska göra för att rasa, att ägna varenda vaken timme åt att träna och inte äta och varenda sovande timme med att drömma om mat. Vet hur man står ut med skoskav när belöningen är -500 kcal, vet hur man intalar sig själv att en ugnsbakad tomat är en brakmiddag. Hur man stöter bort dem man älskar för att de blandar sig i.
Men jag vet också att när mat och träning är det enda man kan tänka på så försvinner allt annat. Man har inte tid eller ork eller lust.
Och jag vill inte vara hålögd och trött och hungrig i skolan.
Jag har inte tid - jag måste koncentrera mig och då kan man inte gå hungrig.
Hjärnan måste få mat om något ska fastna.
Jag vill inte riskera att komma efter i skolan på grund av att jag vill bli smal.
Det jag ville säga var nog att jag lagt viktnedgång lite åt sidan.
Dels på grund av skolan.
Och dels för att jag kanske inte bryr mig så mycket.
Jag bryr mig - men det är inte högsta prio.
Kroppen jag har nu ger mig näring och styrka och får hjärnan att arbeta. Jag är inte förkyld lika ofta och är inte lika trött. Den bär mig och jag känner mig oftast inte jätteful. Särskilt inte när jag ser hur Bella ser ut. Jag älskar ju former! Och till och med mina bröst har växt, det är aldrig fel.
Det är en slags hatkärlek - jag är inte van vid den här kroppen. Kanske är det det som är svaret; att jag bara ska vänja mig. För jag tycker att jag är het ibland, till och med.
I sommar hoppas jag dock att jag har mer tid och ork för det där.
Jag vill tappa ca fem kilo, få mer muskler och platt mage.
Fixa en stark kropp.
Men det känns ändå skönt att känna att det inte är någon brådska.
Såhär ser jag ut nu för tiden.
Det är ovant - men det är jag.
Det kommer funka, måste funka, nånstans där så finns vår plats
Har varit igång sen klockan sju imorse och nu är jag på plats i soffan.
Jag har:
- haft praktisk examination. Det gick bra! Fick pvk med infusion som uppgift och jag är stolt och förvånad över att jag klarade det.
- hälsat på Ida och Gustaf! Deras lilla prins har opererat sin läppspalt här i Malmö idag så jag passade på att hänga lite med dem på barnkirurgen.
- gått på ännu en föreläsning i farmakologi. Och tänk - jag fick berätta för läraren vad hela-celler var! Trodde alla inom vården kände till den historien...
- gått och fått min tbc-vaccination. Jag svimmade nästan - jag ger gärna injektioner men det är läskigt att få själv...
- varit och handlat riktig finkorv till min jambalaya-making imorgon som ska bli tusen och åter tusen matlådor.
- matat katterna, bytt i lådan, vattnat blommor och tagit in post hos Emma.
Så.
Nu sitter jag här och är ganska tom i huvudet.
Här tänker jag sitta till jag somnar.
Kanske sy någonting.
Kanske måla naglarna.
Kanske bara sitta här och glo på tv.
Redemption
Jag vet inte vart det kom ifrån.
Plötsligt ser jag hennes lockiga hår och hennes leende.
Det susar förbi, en enstaka bild.
Och det framkallar tusentals minnen, känslor, fester, musik, skor, stämningar, drinkar, fikor, promenader, shopping, plugg.
Kanske är det på grund av årsdagen. Precis när våren brustit ut. Hon är första maskrosen, första fågelungen. Första ljumma vinden och första parkhänget.
Jag skulle ju sova.
Nu ligger jag här och måste tänka genom allt. Måste känna efter sorgen. Måste försona mig med smärta och hedra en massa minnen.
Inte måsten.
Det låter så hemskt.
Jag gör det så gärna.
Men det gör ont. Det gör ont av saknad och av skuld. Ont av insikt och av mörker.
Och att livet kan te så mörkt för någon redan från början.
Vill minnas när vi satt hos J och tittade på Disney alldeles efteråt. Skrattade och grät och drack te och pratade om henne och pratade om allt annat och pratade om ingenting. Det är sånt som är fint. Och det är sånt jag är säker på att hon ser. Att hon känner kärleken.
Den här gången utan sitt mörker.
